— Åb; han sade så; bara för att muntra upp er; men han; liksom vi alla; trodde det icke. — Hvarför då? — Ab; jag vet icke; jag kan ej säga det. Vi ha i alla fall misstagit oss: — Om hvad då? Trodde ni att jag skulle dö? — Ej just det — — Helt oförmodadt såsom gumman Jones? — Hon dog af skröplighet, svarade Lucy; och icke af lungsot: — Lungsot! Inbillade ni er då; att jag var lungsigtig? — 592 så; nu har jag pratat bredvid munnen; men bry er ej derom. — Men hvem har sagt; att jag var lungsigtig? — Herrn — doktor Medway — alla; men de ha, som ni ser; misstagit sig, ehuru, det må Gud veta, ni såg så ut. — Gjorde jag? Hörde ni doktor Medway säga det? — Nej; icke alldeles: — Hvem bar då segt er, att han gjort det? — Herrn; och så nedslagen han var sedan. — Var han? — Ja; och det var ej underligt; då er stackars syster dog på samma sätt. Men hvarföre tala om sådant nu? Derföre att en af familjen dör af en sådan sjukdom, är det derföre sagdt; att ni också skall dö deraf? Ni är bättre nu; och skall, med Guds hjelp; bli allt bättre. — Jag vill hoppas det, men jag förstår er icke, Lucy; jag har aldrig haft nägon syster. — Hur kunde då herrn säga så? Han berättade för alla; att er syster, då ni var helt liten; dött i lungsot; och beklagade sig att det