Dagens Nyheter – 23 oktober 1867, sida 3

lyckades naturligtvis icke, och min moder höll naturligtvis med herr Cunningham: Nedslagen och på förband kännande att någon olycka nalkades; med värkande hufvud och domnade ben; stod jag; när min mor och Fulke skulle afresa; på trappan bredvid Fulke och lyssnade halfdrömmande till hans lifliga beskrifningar om allt hvad han hoppades få skåda, men fastän jag då trodde, att jag aldrig mera skulle få återse honom, kunde jag hvarken gråta eller tala ett enda ord till honom. Då alla vore upptagna med afresan; tycktes ingen gifva akt på mitt utseende, förrän Esther, då hon skulle bära Fulke till vagnen; utropade: — Herre Gud! fröken; så ni ser ut! Bed att jag får stanna qvar och sköta er! — Nej, nej; Fulke kan ej undvara er närvaro: — Omöjligt, sade herr Cunningham; Isabella har förkylt sig och stigit upp för tidigt: Basra hon får hvila sig litet, blir hon nog bättre; och när vi komma efter till Bath, skolen I få se så rask hon skall vara; ehuru, tillade han i en lägre ton till Esther; jag nästan är rädd för att hon lider af lungsot; hon ser så besynnerlig ut ibland: Men säg för all del ingenting derom åt hennes mor. Ar du färdig, Fulke, så tag afskedskyssen; och kör sedan! En lång; innerlig omfamning — hvarunder mina sinnenbörjade klarna, och styrkan för ett ögonblick återvände — och vi skiljdes. — Gå nu upp på ert rum; Isabella; sade herr Cunningham, sedan vagnen försvunnit, och hvila upp er. Jag skall rida öfver till Shirley; men kommer hem till middagen: Till dess får