Dagens Nyheter – 23 oktober 1867, sida 2

mig; ingen vän; och då jag är ensam; är det den enda stund; jag får något lugn; — Men hvad -betyder då detta rykte; att ni skulle vara förlofvad med —? — Jag är ej förlofvad; och just derföre är jag så olycklig; emedan jag ej vill ha honom — emedan jag ej vill svärja min tro åt en man; som jag föraktar och afskyr: — Jag är ett offer för den grymmaste förföljelse. — Men har ni aldrig uppmuntrat honom; aldrig gifvit honom någon anledning att förmoda; att han var älskad af er? — Aldrig! Fråa första ögonblicket jag såg honom; afskydde, och sökte jag undvika bonom: -— Vet han detta och gör er det oaktadt sin kur? — Ja; emedan .han; understödd af min moder och herr Cunningham; ej bryr sig om mitt motstånd: — Så! och likväl påstår han sig älska er? — Han säger så; men det är egennytta; ej kä-lek som leder honom; Han inbillar sig; att jag en dag skall ärfva min morfars förmögenhet; och det är till den han friar; ej till mig. — Har han då någoh grund för denna tro? — Nej, jag är tvärtom öfvertygad; att jag ej får ärfva så mycket som en penny. — Det var väll Men säg mig nu hvad man gjort med er. Jag är kanhända till mitt sätt en litet frånstötande vän; men jag är likväl icke så follkomligt en björn; som jag ser ut alt vara: Öppna derföre ert hjerta för mig och säg mig allt: — EL