Dagens Nyheter – 22 oktober 1867, sida 3

bart ställdes till mig. Kanhända litade jag ännu på mitt mod; Då dessutom herr Cunningham genast lemnade rummet; förekom han derigenom hvarje svar. . Emellertid förskräckte mig denna resa; och efter några dagar var jag sjuk; så sjuk, att; fastän jag ej låg emellan lakan; herr Cunningham; som alltjemt fann ett synnerligt nöje i att göra hvar och en uppmärksam på min svaga helsa; påyrkade att doktor Medway skulle efterskickas; Det var afton när ban kom: Då min moder och herr Cunningham farit bort på en middagsbjudning, satt jag; för svag att kunna deltaga i inpackningsbestyren, som Esther, för att dermed roa Fulke,; flyttat upp på vårt rum, ensam i salongen: — Hur står det till med er, fröken Isabella? utropade han: Det är någontivg rärt att få er till patient! Hvad är det nu då? Snufva? Messling? — Jag vet icke. Ingenting farligt, tror jag — åtminstone ingenting, hvarför man behöfde besvära er. — Hvar sitter då det onda? — Ingenstädes, jag känner mig endast matt och utan kraft att göra någonting. st — Åh, jag vet — migrän! Det är en mycket gängse fruntimmersåkomma; Jag trodde, att ni aldrig besvärade er med sådant! i Jag försökte småle; ehuru jag kände mig mera hugad att gråta än att tala. Under tiden kände doktor Medway på min puls; hvarvid hans ansigte mulnade; (Forts.)