Dagens Nyheter – 22 oktober 1867, sida 2

skulle ruinera honom. Falsk mot den man, hvars vän han låtsar sig vara, är han i sin förnedring honom otrogen. — Isabella; Isabella, ni glömmer er! O, Malcolm! utropade min moder; omfattande herr Cunninghams arm; då han hotande rusade mot mig och; ursinnig af vrede, framstammade: — Lemna mitt hus! Lemna mitt hus! nu; inom en timma, eller lyd min befallning! — Aldrig! — Bered er då på följderna! — Jag är beredd; jag känner dem! — Hvad? sade han ryggande tillbaka; hvad? Jag svarade icke; det oförväntade slaget tycktes hafva träffat; och jag hade nog sans att ej störa eller försvaga verkan deraf. Efter några minuters pinsam tystnad sade herr Cunningham något lugnad till min darrande moder: — Detta uppträde får aldrig mer förnyas; eller jag glömmer mig sjelf. Hon är er dotter; ni ansvarar för hennes lydnad: Mitt löfte måste infrias eller — — Jag antager det val ni nyss gaf mig: Jag vill gå! — Hvart? — Isabella! — Dit; der ni minst i hela verlden vill se mig; det enda ställe; der jag utom min moders hem har anspråk på att finna ett skydd; en gång mottagen der; skola alla edra förhoppningar nedslås; och der skall jag blifva emottagen och finna skydd! oo Bah! Hvar skulle en olydig och fördrifven dotter finna skydd?