Dagens Nyheter – 22 oktober 1867, sida 2

återigen förmörkades, så ville jag se om ej riglar och litet fastande skulle få er att taga ert förnuft till fånga; men som det nu är; så säger jag endast: lyd mina och er moders befallningar eller lemna mitt hus. — Ni vågar ej tvinga mig till ett sådant val; hela verlden skulle brännmärka er som ett vidunder. — Jag vill råda er att ej fundera på huru mycket jag kan våga; och hvad verlden angår; så bekymrar det mig ej det ringaste hvad den säger eller icke säger. Dessutom — härvid kastade han på min moder en föraktfull blick — kan hennes öde lära er; hur litet verlden bekymrar sig om rymmerskor. Dessa kränkande ord, min moders hastiga rodnad och lidande blick kom blodet att sjuda i mina ådror; och glömmande all försigtighet; vände jag mig ursinnig mot den; som på ett så skamlöst sätt inför en dotters ögon sökte förnedra hennes egen moder; oeh sade: — Min moders erfarenhet har verkligen varit sorglig, men jag visste ej att verlden för henne upphörde att känna deltagande, förrän hon i en olycklig stund — offer för ett skändligt bedrägeri — öfvergaf en högättad adelsmans obefläckade namn för att antaga en samvetslös äfventyrares. ligen blifvit hennes olycka. — Isabella! utropade ångestfullt min moder: — Nej; moder, frukta icke, fortfor jag med stigande vrede; han vågar ej nu göra raig något ondt, den råa styrkans tid är förbi; han vet det; Han vågar ej jaga mig bort ifrån ert hem; ty personer finnas, som, om de fingo minsta aning om hans förrädiska handlingssätt,