Dagens Nyheter – 22 oktober 1867, sida 1

Den förra franska expeditionen mot Rom. Då franska regeringen låtit i söndags och : går afgå en expedition till Rom för att skydde påfven Pius IX mot hans egna undersåters och nästan hela Italiens goda vilja att befria ho nom från bördan af veridsligt regemente, torde det vara af intresse för våra läsare att erfara något om den expedition för enahanda ävda mål, hvilken Louis Napolcon, då franska repu blikens president, afeände för 18!2 år sedan. Vi meddela derföre en kortfattad berättelse om uppkomsten, fortgången och slutet af den republikanska rörelsen i Rom 1849: Pius IX hade utnämnt frauska sändebudet i Rom, Pellegrino Rossi, till förste minister. Denne gjorde sig scart hatad af alla partier och blef den 15 nov. 1848 — samma dag som parlamentet öppnades — mördad vid ingången till parlamentets samlingsbus; Detta gaf signalen till en stark rörelse. Folkmassor semlade sig den följande dagen utanför Quirinalpalatset och fordrade en demokratisk ministör: Då påfven vägrade att utnämna en sådan tilltvang sig folket genom formligt uppror sina önskningars uppfyllande: Påfsen flydde undan till Gaeta, der konung Bomba af Neapel mottog honom: En deputation afgick från Rom för att bedja honom återvända dit, men blef tillbakavisad vid neapolitanska gränsen: Då tillsattes en provisorisk regering, hvilken sammankallade en grundlagsstiftande församling. Denna sammanträdde den 5 febr. 1849 och förklarade fyra dagar derefter påfvens verldsliga makt afskaffad och Rom för en demokratisk republik. I spetsen för denna ställdes ett verkställande utskott af tre personer, bland dem den såsom naturforskare bekante Lucian Bona: parte, men sedan Sardinska armea blifvit af öeterrikarne slagen vid Novara upplöste nationalföreamliogen den förra regeringen och utnämnde ett triumvirät, bestående af Mazzini, Saffi och Armellini; med diktatorisk myndighet. Med Mazzini; då ledare för det unga Italienx, var det radikala partiet kommet till väldet. Under tiden hade påfven anropat Österrike, Frankrike; Spanien och Neapel om beväpnad mellankomst, och den 24 april 1849 landsteg i Civita-Veechia en fransk interventionskår, under befäl af general Oudinot: Denne afväpnade garnisonen i Civita-Vecchia; bemäkiigade sig staden ock auryckte mot Rom, men blef der slagen med stor förlust den 30 april och måste draga sig tillbaka till Civita-Vecchia. Emellertid inryckte äfven en neapolitansk bär öfver romerska gränsen och en spansk landsteg på kusten; Österrikarne eröfrade Bologna den 16 msj efter 8 dagars bombardering, och äfven Ancona måste gifva sig åt dem; efter ett förtvifladt motstånd. Det lyckades den republikanska regeringen att jaga både spaniorerna och neapolitanarne ur landet; men med Fransmännen nödgades triumviratet underhandla, och det från Frankrike ditsända ombudet, Lesseps; afslöt en formlig konvention med detsamma den 31 maj. General Oudinot erkände dock ieke denna konvention; utan ryckte an mot Rom den 3 juni. Efter flera häftiga strider under murarse af Rom och sedan staden flera gånger blivit förfärligt bombarderad, måste den till slut gifva sig. Fransmännen intågade den 3 juli. Medborgaregardet blef upplöst, allmän afväpning anbefalld, konstituerande församlingen drifven ur sin samlingslokal och all statens myndighet lagd i den franska öfverbefälhafvarens händer. Den 15 juli hölls tedeum i anledning af påfveväldets återställande. Restaurationen gick sedan sin gilla gång. Det insattes en regeringskomitt, bestående af tre personer; fängelserna blefvo fyllda med politiska fångar; inom tre månader voro en tredjedel af embetsmännen safsatta; häktade eller landsförvisade; Oudinot lemnade Roxa i slu