Dagens Nyheter – 21 oktober 1867, sida 2

hade det ringaste anspråk, och som jag minst af alla kunde komma i besittning af. Men herr Meredith tänkte; förmodar jag, helt olika härom, ty genast efter frukosten kom han upp på vårt rum och erbjöd mig formligen sin and: Ehuru jag länge befarat detta; kom en häftig darrning på mig vid hans ord; och jag var glad; att hans långa tel gaf mig tid att lugna mig och hemta mod att afslå hans anbud. — Omöjligt? Ah, helt säkert kan ni ej vara så grym och vilja förstöra de ljufva förboppningar ni sjelf ingifvit mig! — Jag är mycket ung och oerfaren; svarade jag harmfullt; och vet ej i huru hög grad; under förhållanden som dessa; personer äro berättigade att prata dårskaper och säga osanningar; men ni vet mer än väl att er närvaro och edra artigheter alltid varit mig höget ovälkomna; och att jag; långt ifrån att uppmuntra dem; har gjort allt för att undfly dem. Ett besynnerligt leende krusade vid mina ord hans läppar, och häftigt resande mig, gick jag mot dörren till det ram der Fulke låg; sägande: — Då ett vidare samtal i detta ämne är alit utom angenämt; torde ni ursäkta att jag önskar er god morgon. — Ni får ej lemna mig så; fröken Neville: För det första; emedan; så litet ni än tror det; min lycka står på spel; och för det andra; emedan min stolthet blifvit sårad af edra ord och ert sätt. Ni ser att jag är uppriktig! — Ej så alldeles: Ni har glömt den vigtigaste orsaken: ert intresse; — Mitt intresse, svårade han med ett hätskt leende. Nej; sköna fröken; jag har ej glömt