Dagens Nyheter – 18 oktober 1867, sida 3

gagna sig af något tillfälle att; under föreväadning af att höra efter hur Fulke mådde; besöka oss: Härvid spelade han sin roll så väl; att min moder, gom ännu var svag, verkligen trodde att han var en ömbhjertad man och verkligt -tillgifven hennes hjelplösa:barn. När min moder en gång fått någonting i sitt hufvud; kunde man aldrig förmå henne att frångå sin öfvertygelse: Vid jultiden; då huset var fullt af främmande; blef jag befriad ifrån min skyldighet att närvara vid frukostarna. Och nu sysselsatte den förestående kristningen allas tankar: Afven i Fulkes närvaro prisades den nyföddes utseende; helsa och lysande utsigter; och för första gången såg jag ett moln förmörka den förolämpade gossens höga panna: — Men han förtjenar allt detta! sade han till mig en dag; då barnets amma inför oss utbredde sig öfver de storartade anordningarne till kristningen och gossens lysande utsigter för framtiden och slutade med en föraktfulll och medlidsam axelryckning och blick på Falke. Min vrede upplågade nu; och jag gaf amman ett svar, sort kom henne att skyndsamt lemna rummet; under det han utropade: — Men han förtjenar allt! Han är så vacker: — Och det är du också; och tusen; tusen gånger bättre än han, utropade jag, smekande hans lilla afmagrade hand; som hvilade på min axel; — Nej, nej, Bella, jag är endast en stackars krympling; en börda för hvar och en af er; men det har ej alltid varit så. Jag kunde för tårar ej trösta honom; och vi tego en lång stund. Slutligen frågade han mig: