Dagens Nyheter – 18 oktober 1867, sida 2

min plågoande; lät mig herr Cunningham el dag veta; att han önskade det jag under mi moders sjukdom skulle vara närvarande vi frukosten; Jag visste på förhand att saken e kunde hjelpas och fann mig derföre i mitt öde Hvad jag under dessa timmar led af min styf faders och hans gästers smicker och artigheter kan jag ej beskrifva: O, huru många gånge sprang jag ej tillbaka till mitt rum och utbras i min vanmakt i en störtflod af tårar! Mot elutet af månaden födde min mor her Canningham en son; och glädjen häröfver va lika öfverdrifven som onaturlig: Jag glömmer aldrig det stolta leende sor sväfvade öfver min moders läppar, då hon bad mig kyssa och älska den nyfödde; Jag kände liksom ett stygn i hjertat och skyndade ut wu rummet; Fulke — den ädle gossen — förorsakade denna händelse en oblandad glädje. Rikedom, rang och företräde hade i hans ögon intet värde; det fanns i hans natur ej den ringaste gnista af svartsjuka, och hans glädje öfver att ha fått en broder, som ute iverlden och hemma skulle framför honom intaga främsta rummet, var lika uppriktig som rörande: Nu blef det mig en omöjlighet att förskaffa Fulke alla dessa små beqvämligheter, som hans tillstånd så väl behöfde; då tjenarne togo exempel efter sin husbonde och jag ej hade några penningar att vinna dem med; För egen del saknade jag ingenting; ty min barndoms bekymmer hade härdat mig, men när jag dag efter dag såg Fulke vända sig bort ifrån en mat; hvilken icke en gång den simplaste tjenare i huset skulla häfva hållit tillgodo med — såg honom darra af köld; under det