Dagens Nyheter – 18 oktober 1867, sida 2

att i huset ingen fanns som ej hade mat och värme i öfverflöd, då må man ej undra på att jag blef uppretad: En eller två gånger vädjade jag till herr Cunningham, men han svarade att jag och Fulke kostat honom lika mycket som hela huset och att; om vi ej voro nöjda, han nog skulle hitta på råd att nedstämma våra anspråk. Slutligen en vinterdag; då elden brunnit ut, och jag, efter att flere gånger förgälves hafva ringt, gått ned efter mera kol — under det snön yrade in genom den söndriga rutan; som herr Cunningham sjelf slagit sönder — inträffade en egen händelse. Herr Meredith hade efter någon tids frånvaro ifrån THllerelie återvändt och som vanligt gått upp på vårt rum; dit straxt efter honom en tjenarinna kom med två fat i handen; en tjenarinna; som; okunnig om hans närvaro; satte dem på bordet; sägande att det var middagen. — Hvad för middag? MHvems middag? utropade herre Meredith; hastigt visande sig: Förskräckt af hans stränga ton och lågande öga, framstammade flickan en förklaring; under det att jag inträdde med kolkorgen: — Gad i himmelen; fröken Neville! utropade herr Meredith; i det han sprang fram och tog korgen ur min hand. Hvad betyder allt detta? Hvad har händt? — Irgenting; åtminstone ingenting ovanligt. — Men ni har ju ingen eld i kaminen; och denna korg är ju nästan omöjlig att lyfta! Och det der; fortfor han pekande på faten; hvad är detta? — Middag; förmodar jag. — Men hvems? — Min och Fulkes