Dagens Nyheter – 17 oktober 1867, sida 3

gon och afton infann han sig g regelbundet med en blomsterbukett, för att höra åt huru Fulke mådde eller för att erbjuda sina tjenster: Slutligen började Fulke och jag fiona ett visst nöje i dessa korta besök; Med undantag af doktor Medway och en tjensteflicka; sågo vi ingen; och då min moders sjukdom nedstämde hennes lynne; fann jag hos henne föga tröst: Om hon kände till de obehagligheter, som på sista tiden händt mig; vet jag ej, ty hon nämnde aldrig någonting derom; Men i så fall; räckte emellertid hennes okunnighet härom ej länge: Ena dag hände det sig att ett läkemedel, hvaraf doktor Medway för Fulke väntade mycket godt, länge dröjdes Då Falke var temligen rask och jag af erfarenhet visste att det knappt lönade mödan att tala vid herr Cunningham, så beslöt jag att sjelf hemta det. Under vägen erinrade jag mig att i närheten bodde en qvinna, som lika väl som jag kunde uträtta mitt ärende; Jag skyndade genast till henne; hon åtog sig gerna saken och visade mig en genväg, hvarpå jag fortare skulle kunna återvända hem. Efter att hafva gått ett stycke, kom jag till ett bredt dike; som var fullt af vatten; och olyckan gjorde att jag, då jag skulle hoppa öfver detsamma, föll och vrickade min fot. Jag kunde nu krappt gå: I detsamma hördes röster; och då jag såg upp; varseblef jag min styffader och en annan herre, som med bössor och jagthundar nalkades diket. Den sednare skyndade fram och sade; bjudande mig sin arm: — Hur nära; min fröken; ni än må bo; så kan ni nu omöjligen utan bjelp komma hem;