Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 3

4 samhälle, måste arbetarna för hvarje dag anskaffa de för larverna tjenliga näringsämnena, hvilka hufvudsakligen bestå af söta växtsafter. För att åter åstadkomma den för larvernas utveckling bäst pasgande temperaturgraden, äro äfven en delarbetare ständigt sysselsatta med att öfverflytta sina skyddslingar från det ena stället till det andra, såvälinom som utom bostaden. Är luften kall och kylig föras de ned till de underst belägna rummen, der de för denna olägenhet äro bäst skyddade; men vid varmare väderlek bäras de åter upp till de öfre rummen. Ar hettan mycket stark, måste de ofta äfven af denna anledning föras djupare ned, der en mora modererad temperatur är rådande. Då tiden är inne för larvernas förvandling till puppor, spinna de in sig i små hylsor ell.r kokonger, som till färgen äro. hvitgråa eller gulaktiga och bestå af små fina, tätt sammanfogade eller liksom hoplimmade silkestrådar ). Detta förhållande eger likväl endast rum bos de egentliga myrorna. Hos de öfriga arterna, eller de så kallade ettermyrorna (Myrmica), sakoas kokongen helt och hållet, och larven ligger fri, utar något omhölje. Pupporna flyttas, Jiksom larverna, omkring i bostaden för erhållande af lagom fuktighet och passande värmegrad. Då puppan är fullgången eller mogen, hjelpa arbetsmyrorna till att öppna densamma, och denfulit utbildade insekten framkommer sålunda utan någon särdeles möda. Den nykläckta myran är till en början af en blekgul färg och behöfver ännu några dagar sina vårdares omsorg, innan hennes yttre hud antagit. tillräcklig fasthet. Sedan detta skett förändras äfven dess färg, och den unga myran blifver då lik de äldre. De larfver och puppor, som man påträffar uti ett myrgamhälle, äro till storleken olika, alltefter som de tillhöra honor, hannar eller arbetare. Ur de största puppor framkomma honor och ur de minsta arbetare. Sedan hannarna och honorna lemnat sina puppor, uppehålla de sig ännu någon tid i bostaden eller, ehuru mera sällan, endast i närheten deraf. Då de slutligen erhållit gin fulla kraft, ser man dem ofta under vackra sommaraftnar, vanligen i juli eller augusti månader, ända till tusendetal svärma omkring i närheten af bostaden. Det är under dessa svärmniongar som parningen försiggår uppe i luften. Hannarna, hvilka dermed hafva uppfyllt hela sin lefnadsuppgift, mottagas sedan ej vidare inom samhället, och, som de icke sjelfva kunna förskaffa sig någon föda gå de inom kort sin undergång till mötes. Åfven en stor del afhonorna orskommer under dessa utflygter. Många blifva dervid ett rof för talrika fiender, hvilka inom kort infinna sig, och uti i närheten befintliga vatten finner man dem äfven under den tiden till ett betydligt antal hafva omkommit. De honor åter, som undgått alla olyckshändelser, kringspridas åt alla håll, dels i närheten af deras födelseboning, dels ock på längre afstånd derifrån. Högst få återkomma af sig sjelfva; vanligen uppsökas de af arbetarna, som varsamt bära dem hem i sina käkar och dessutom egna dem alla möjliga omsorger, emedan de efter befruktningen betydligt stigit i värde och anseende. Som parningen sker endast en enda gång under myrornas lif, äro de efter densamma icke vidare i behof af sina vingar. Dessa afbitas derföre af erbetarna eller afslitas af honorna sjelfva. Honorna lemna sedermera aldrig bostaden, utan sysselsätta sig derinom allt framgent med att lägga ägg. De innestängas ofta af arbetarna uti de underst belägna kamraraa och tillåtas endast på vissa tider att uppehålla sig i de öfre delarna af byggningen. De vårdas deremot på det mest omsorgsfulla sätt, och vissa arbetare äro ständigt sysselsatta med att noggrannt vaka öfver, det alla deras behof måtte blifva tillfredsställda. Flera honor lägga ägg redan första sommaren, då de blifvit framkläckta, men andra deremot icke förrän nästföljande vår. De honor, hvilka vid svärmningen af en eller annan orsak kommit att förirra sig så långt ifrån sin födelsebostad, att de ej kunnat påträffas af de derifrån utgående arbetsmyrorna, grundlägga hvar för sig nya kolonier. De tillreda åt sig för detta ändamål en bostad under en sten eller en trädrot och börja inom kort att derstädes lägga ägg. Det är ännu icke med visshet kändt, om honorna vid dylika tillfållen sjelfva taga vård om ynglet, eller om de samla omkring sig några arbetsmyror, som öfvertaga detta bestyr. Det tredje af arbetarnas vigtigaste göromål är anskaffandet af födoämnen. Dessa bestå at de mest olikartade organiska ämnen, men framför allt af sötsaker, på hvilka myrorna äro synnerligen beifna. De försmå likväl intet ätbart, som de under sina provianteringståg påträffa, såsom t. ex. större och mindre döda djur, jemte lefvande insekter samt dessas ägg och larver. Myrornas roflystnad är allmänt känd och motsvaras fullkomligt af deras mod. De angripa ofta djur, som äro dem sjelfva betydligt öfverlägsna i styrka och storlek, utkämpa med dessa långvariga strider och blifva vanligen genom sitt mod och sin ihärdighet den segrande parten. Sålunda får man ofta se huru envist de baka sig fast vid större skalbaggar, sländor, humlor, bin 0. 8. v. och huru dessa insigter ofta slutligen blifva myrornas byte, sedan de förgäfves uppbjudit all sin förmåga för att lösgöra sig och undkomma dem. (Forts.) ) Det är dessa puppor, som man, ehuru oriktigt, plägar kalla myrägg.