Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 2

hvars vackra anletsdrag det klara månskenet upplyste, Vid min åsyn tystnade de; och då herr Cunningham igenkände mig, lät han en svordom undfalla sig och sade: — Isabella, hvad tusan gör ni här? — Fulke är mycket sjuk; svarade jag lugnt; ehuru jag kände att blodet vid hans grofva tilltal rusade uppåt mitt ansigte; och jag tror att vi få skicka efter doktor Medway; det är ingen tid att förlora: — Prat! Ni vill göra pojken till en lika stor stackare som ni sjelf. Gå och lägg er: — Jag kan ej; innan han är bättre; Kom sjelf och se på honom. — Nej; jag tackar; han var bra i morse och skall vara kry i morgon igen. — Det tror jag ej; han yrar: — Gif honom då litet sömndroppar. Han talar bara i sömnen: I detsamma infunno sig några stojande gäster af sällskapet: — Hallå; utropade en och försökte fatta min hand; hvem är den här lilla ungen? Säg; Cunningham? — Bäg 0ss genast, din gamle skälm; hvem hon är? utropade en annan. Ingen ängslig skönhet åtminstone att döma efter hennes ögon: Kom då; lilla vän; och låt oss få ett enda leende af er: — Släpp mig; min herre; utropade jag ursinnig; hur vågar ni vidröra mig? Herr Cunningham; befria mig då ifrån denne mana! Vet ni ej hvem jag är? — Den förnämsta af afgrundens furier; Nu ställde sig den herrn; som jag förut sett