Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 2

vore i alla fall en egen anblick att se mig hjelpa hans son. Annu en gång hörde jag hennes förfärliga skratt, som kom mig att rusa upp ifrån sängen. Denna handling lugnade henne straxt. — Ni behöfver ej vara rädd för mig; sade hon; jag skall ej skada hvarken er eller honom; ehuru; om ni visste — men det är ej värdt att tala härom. 8e här; sade hon framtagande en flaska, tag denna, gif gossen hälften nu och det återstående i soluppgången; han skall falla i en djup; dödslik dvala; tills solen går upp öfver kullarne derborta; derefter vaknar han utan feber men ytterst svag och behöfver mycken vård: Och nu ett ord beträffande er sjelf; hör väl på och glöm ej hvad jag säger: När faran; hvarför jag varnat er; inträffar, så ihågkom att; ifall min hjelp kan gagna er, på det trädet, hvarvid ni i dag träffade mig; göra ett hvitt kors, och vännerna till er och Aylmerska ätten och fienderna till honom skola vara er nära. Ett ögonblick derefter var hon försvunnen, och flaskan i min hand vittnade att allt varit verklighet och ej, såsom jag trodde; en dröm. Att gifva Fulke ett läkemedel; som jag under så besynnerliga omständigheter fått; det vågade jag ej; och att gå ned till min ovärdige styffader och hans sällskap var mig alltför motbjudande: Men huru kunde jag å andra sidan lemna Fulke i detta tillstånd? I detsamma hörde jag herr Cunningham med redig röst tala med någon på terrassen; och hastigt gick jag genom det för läsaren kända; låga fönstret ut för att möta honom: Han var fullkomligt nykter och samtalade med en herre;