Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 2

Nr ——— — nr a a EE RAR— i min styffaders sällskap; bredvid mig och sade allvarsamt: oo Släpp henne då; Stafford! Cunningham; kan ni likgiltigt åse; att er gäst förolämpar en qvinna? En frammumlad ed var gästens enda svar; och ett högljudt gapskratt ifrån det öfriga sällskapet uppmuntrade min plågoande; men den person som tagit mitt parti ställde sig bredvid mig och sade i en låg och bestämd ton: — Tag bort er hand; Stafford! — Chevalier aux dames! gäckade den andre. — Ja; då vet ni också att jag ej låter ett fruntimmer skymfas i min närvaro utan att åtminstone försöka försvara henne: Släpp henne! Den halfrusige uslingen svarade endast med eti hånfullt skratt och försökte fatta mig om lifvet; men vreden gaf mig styrka; och jag lyckades slita mig ur hans armar; under det en stöt ifrån min beskyddare kastade den djerfve mot väggen: — Ni skall stå mig till svars härför! skrek den förolämpade: — När ni behagär. Nu torde ni tillåta att jag bringar er i säkerhet till ert eget hem; yttrade min beskyddare till mig och lyfte ar: tigt sin hatt; — Jag är redan der; svarade jag vredgad; ty mitt öra märkte mer än väl den föraktfulla tonen i hans häftiga ord; Jag vill ej besvära er längre. Efter en stolt böjning på hufvudet återvände jag med vacklande steg till mitt rum. En gång der sjönk mitt svaga mod; och jag fällde de bittraste tårar jag i hela mitt lif gråtit;