Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 1

nes själ minnet af någonting fasaväckande; ty hennes ansigtsmuskler förvredos och läpparne blefvo nästan blå: — Hvem jag är? Fråga honom; ormen; som smög sig in i den stackars fogelns bo och tjusades dess enda unge; hvars hjerta han derefter, sedan fjädrarne och dess skönhet voro borta; genomborrade — fråga honom! Hvem jag är? He, ha, hal Troeade henne vara vansinnig; tänkte jag fly, då i detsamma qvinnan vände sig om, och hennes ögon träffade Czars; som medlidsamt tycktes betrakta henne. — O, Miriam; utbrast hon nu klagande; Miriam; min själ våndas för dig! När skall denna bittra pilgrimsfärd vara öfverstånden; dina lidanden hämnade, din moders brustoa hjerta i grafven få hvila bredvid ditt? Mitt barn; mitt enda barn! Begrafvande sitt ansigte i de djupa vecken af sin klädand; spyftade hon, öfverljudt: Efter en. stund återvann hon sitt förra lugn och sade; i det hon lade armarna i kors öfver bröstet: — Om ni nu finge veta hvem jag år; skulle det föga gagna er: Låt det vara er nog att min fiende är er fiende, att jag har en bitter oförrätt att hämnas; och att derföre mina ord till er äro välmenande: Tag vara på dem och akta er; ty en fara hotar. Men visa er ej rädd eller feg; utan se faran i ansigtet; Ni skall slutligen segra; ty om det gifves en rättvis Gud; skall han ej tillåta detta vidunder att triumfera;s Gör ban det, så var lugn, fröken; ty — härvid lyste hennes öga af samma hemska eld som förut — när måttet af hans brott är