(Fritt efter Byron.) Räds ej — mitt väsen följer mig... Drick, käre... Det mig ej förtryter! I allt jag är så olik dig: Ur mig ej något vanvett flyter. Jag lefvat, njutit... liksom du..: Och helsar dig från grafvens länder... Drick... dina läppar äro ju Långt renare än maskens tänder. Se... hellre än ett boningsrum För mullens vämjeliga skara Jag, fylld med drufvans gyllne skum, En vandrande pokal vill vara. Der ånillet lyst för publikum, Må skallen nu med vinet lysa! Hvem kan på hjernans tomma rum Väl större anspråk nånsin hysa? Drick — då du kan! Kanske en dag Du också hemtad blir ur jorden Hitupp igen och, liksom jag, Gör ruod kring muntra dryckesborden. Nå... efter lifveta korta dag, Som ofta overksamt försvinner, Den tanken har ett slags behag Att någon tacksamhet man finner. C—en.