Nej; hvarföre tvekar ni? Hvad har ni att befara? Hvad ondt kan jag göra er här midt på ljusa dagen; då ni endast behöfver ropa på hjelp, och då jag endast kan förlita mig på mina egna svaga armar? Om ni ej tror mig, så blås endast i den lilla elfenbenspipan som hänger på ert bröst; och er kund kommer genast till er hjelp: I samma ögonblick kom Czar springande och sliekade min hand. Sedan jag klappat honom, märkte jag, att ziguenerskan och hunden allvarligt betraktade hvarandra; Några ögonbliek derefter såg jag till min förvåning; huru Czar på ett tecken af qvinnan sprang fram till henne och lät henne smeka sig. — Se, sade hon till mig; er hund tror mig. Vi hafva aldrig råkats förut: Jag har aldrig gjort honom någon tjenst, och likväl hyser han förtroende för mig: Rörd mera af tonen i hennes röst än af hennes ord, räckte jag fram min hand; — Tack, kom längre fram ur skuggan från träden: Så der ja. Härvid böjde hon fingrarne tillbaka och betraktade allvarsamt linierna i min hand. — XII Efter att en lång stund omvexlande hafva betraktat handens linier och mitt ansigte, utbrast hon slutligen: — Besynnerligt; linierna tala ej tydligare än förut; men olycka och framgång ligga nära förenade bredvid hvarandra: — Ölycka?