Dagens Nyheter – 15 oktober 1867, sida 2

stan färdig att kasta mig i vattnet; men hindrades derifrån af tjenarne; som nu ankommo till stället och; afkastande jackor och västar; hoppade i vattnet: Förtviflad sjönk jag ned på knä och bad i brinnande bön Gud bevara min älsklings lif, och då jag åter upplyfte hufvudet; såg jag en man, med Fulke i sina armar, stiga upp ur vattnet: Jag rusade uwt i det grunda vattnet för att ur hans armar emottaga Fulke; som; blödande af ett djupt sår i hufvudet; sanslös låg vid sin räddares bröst. Skyndande hem med homom; hade jag i förskräckelsen likväl nog själsnärvaro att skicka en af de kringstående efter läkaren. Jag nedlade min älskade börda, ännu drypande af blod och vatten; i ett litet rum i bottenvåningen; Min stackars moder knäföll; darrande i alla lemmar, vid hans sida och hjelpte mig att befria honom ifrån de af vatten genomdränkta kläderna: Han var helt säkert ej död — denne glade älskvärde gosse, som få minuter förut var så munter och frisk; hvars skratt ännu genljudade i våra öron — han kunde ej vara död: Jag såg mig förtvilad omkring på dessa bleka ansigten; som omgåfvo mig — allas blickar uttalade samma fruktan; ehuru ej ett enda ord yttrades, Gud vet; hur det skulle hafva gått med mig, om ej i detsamma hästtraf förnummits och doktor Medway straxt derefter stått vid min sida. — Undan; sade han häftigt; efter att hafva betraktat Fulke; barnet är snarare afdånadt än dränkt — det onda har sitt säte i hufvudet — en sax genast!