Dagens Nyheter – 12 oktober 1867, sida 2

— Jo; jag har sett henne! Hon kysste mig; hon — — Kära barn! uibrast Betty och upplyfte mitt hufvud; seende mig djupt in i ögonen; hvad fattas er? Har ni ondt i hufvudet? — Nej, nej; men se då på detta! Mormor gaf mig det: Ack, skynda dig; Betty; skynda dig. Kanhända det är ett bref. Men se då ej på mig så der; jag talar sanning. Öppna det — öppna det! Aunu alltjemt troende att min hjerna ver angripen; öppnade Betty på mina böner paketet. Inom omslaget låg ett bref; som var lindadt omkring ett litet hårdt föremål, och saknade utanskrift. Betty vecklade upp det. Nöstan utom sig af förvåning; nu först troende att jag verkligen sett min mormor, utropade hon: — Ack, hvar är er mor? Hon måste först läsa det. Hvad vill allt detta säga? Har hon ej sett sin meder! Ack, älskade Bella; hvarföre har ni ej förr gifvit henne detta? Vi måste genast uppsöka henne. Vi påträffade henne liggande; bittert gråtande; på soffan i det rum, som hon med så stor omsorg låtit ställa i ordning åt sin moder. I början brydde hon sig icke om vår närvaro och hvad vi sade; men när vi i hennes hand lade det lilla paketet; stirrade hon vader några ögonblick förskräckt på detsamma men sökte derefter beherrska sin sorg och läste med darrande stämma: Jag är förbjuden att i morgon tala ett enda ord vid mitt älskade barn; och endast genom . ett högtidligt löfte att hvarken genom ord eller tecken meddela mig med henne har