Dagens Nyheter – 11 oktober 1867, sida 3

lig, under det att jag, förskräckt af mörkret och ögonblickets högtidlighet; kröp in i ett hörn af vagnen och alltjemt teg. På detta sätt fortgick färden; tills vi uppnådde ett ställe; der vägen till Ellerslie korsar stora landsvägen till London, då i detsamma en skakning; liksom om vagnsbjulen passerat öfver en sten; väckte mig ur min dvala. Då jag lutade mig ut genom fönstret för att upptäcka orsaken, varseblef jag vid krökningen af vägen en svart vagn; bakpå hvilken stodo betjenter i djup sorgdrägt. Då vi passerade; körde den långsamt fram och intog; genom en skicklig manöver å kuskens sida och utan att förorsaka något dröjsmål; sin plats i processionen framför vår vagn: En aning om verkliga förhållandet genomfor min själ; och jag vände mig hastigt till min moder för att säga henne hvad jag sett och anat, men det spöklika uttrycket i hennes ansigte förlamade min tunga; Då hon sett och förstått allt; omfattade hon med en häftighet; som nästan kom mig att uppgifva ett rop af smärta; min arm och kunde endast med svårighet andas: Då herr Cunningham, som hatade alla sceners; föredragit att åka tillsammans med horr Murray; voro vi ensamma i vagnen, och min belägenhet var således allt utom afundsvärd. Då vi framkommit till kyrkogårdsallen; lyckades genom en öfvernaturlig ansträngning min moder återvinna sjelfbeherrskningen, drog kapuscbongen af sin kappa öfver ansigtet och lutade sig tillbaka i vagnehörnet. Några ögonblick derefter stannade vagnen: Vi voro framme vid kyrkan och måste vänta