Dagens Nyheter – 11 oktober 1867, sida 2

allt detta; ingenting om det grymma förbehållet vid det en gång gifna löftet, och ehuru hon ej vågade hoppas att hennes moders vistelse på Ellerslie skulle räcka någon längre tid; så hoppades hon likväl få behålla henne hos sig några dagar och fröjdades; liksom fru Aylmer, öfver den sällhet; som väntade henne: Det vackraste rummet i hela huset hade fru Cunningham för sin moders emottagande låtit ställa i ordning; och för hvarje gång bullret af vagnshjul hördes, sprang hon till fönstret; troende att det var hennes moder, men hvarje gång blef detta hopp gäckadt: Då slutligen aftonen inbröt; bemäktigade sig en ny farhåga allas sinnen: nemligen att fru Aylmer skulle anlända på samma gång som den döda kroppen; och att sålunda den döde fadren och det lefvande barnet på samma gång skulle inträffa, ty ingen kunde föreställa sig; att fru Aylmer skulle infinna sig så som hon gjorde, och derföre fortfor man att ängsligt vänta hennes ankomst: Öfver allt hvilade en dyster stämning: Kyrkklockornse; som ringt hela dagen; fyllde nu den lugna aftonen med sina högtidliga toner. Natten var mörk; och då tiden för likvagnens ankomst närmade ig; blef det allt tystare i sorgehuset: Utom och inom hus var allt så stilla; att man utan svårighet skulle ha kunnat höra bullret af en vagn på en fjerdingsvägs afstånd; och de svartklädda gestalterna; som ljudlöst rörde sig om hvarandra, sågo ut som spöken: För första gången i mitt lif erfor jag hvad fruktan ville säga. Den svarta sorgdrägten; öfver hvilken jag på morgonen var så stolt; uppväckte nästan min fasa i denna hemska tystnad; som nu tycktes