Dagens Nyheter – 11 oktober 1867, sida 2

mig göra anspråk på mig såsom en del af sig sjelf. Ingen fick afbryta denna stillhet. Då hvarje buller menligt inverkade på min moders nerver; var jag förbjuden att tala och röra mig; och emedan hon satt uti barnkammaren, hvarifrån nan hade den vidsträcktaste utsigten öfver hela parken; så var min träldom fullständig: Fulke och Betty voro uti ett aflägset rum; och jag bad nu min moder att få gå till dem: — Jag önskar att jag kunde trösta dig; Isabella; svarade min moder: Jag skulle nästan vara ännu mera tacksam än du att få vara ensam; men du är så ostyrig och vild; att man ej kan lemna dig utan uppsigt en half timma; och hvad skulle väl mormor säga; om hon fick se dig i en skrynklig klädning och med förderfvade lockar? Hon skulle helt säkert ej vilja se dig: Stackars; älskade; beskedliga mormor! Hvilken fruktan dessa ord uppväckte i min inbillning; och hvad jag darrade vid tanken på hennes ankomst och den ovilja ifrån hennes sida; för hvilken jag skulle blifva föremål! Säkerligen; om på HEllerslie funnos hjertan; som klappade af längtan att se henne, så fanns det också ett; som i lika hög grad bäfvade tillbaka för henne: Hade jag kunnat se henne; der hon i sin ensamhet; med hopknäppta händer; satt uti sitt toalettrum red min härleck och sitt förskjutna barns miniatyrporträtt i knäet; skulle all min fruktan hafva försvunnit, och jag skulle hafva älskat henne tillbaka med gamma kärlek; hvarmed hon omfattade mig: Men då nu icke så kunde ske; är det ej att undra på; att jag föreställde mig henne som