att på henne kasta en missnöjd blick: I detsamma reste hon sig; erfarande ett lifligt begär att försöka nedrifva skiljemuren som under så många år aflägsnat dem ifrån hvarandra, då i detsamma dörren gick upp; och en person; som hört allt som tilldragit sig; inträdde och; lik den sköna men obevekliga ödesgudinnan; ställde sig emellan föräldrarne. Hennes ögon gnistrade; de små hvita händerna voro knutna; de små utspärrade näsborrarne vittnade om stormen; som rasade inom henne. — Den oförskämde! utbrast hon; häftigt vändande sig till sin fader; huru vågade denne man med ett så djerft bedrägeri i siunet komma hit? Det förvånar mig; att ni lät honom tala ut: ooo — Bedrägeri; Eleonora, mumlade hennes moder. — Det förundrar mig; att fru Canningham och hennes värde make ej kunnat spinna ihop en mindre genomskinlig intrig än denna för att tvinga sig på en familj; som hon så djupt vanhedrat; Det förundrar mig, att den gamle ;mannen, som de hafva gjort till en marionettdocka för — — Tyst, Eleonora! afbröt henne min mormor i en ton; så ovanlig att åhörarne ryggade tillbaka. Jag har burit detta alltför länge. Demce gamle man; hvarom ni så vanvördigt talar, var min fader; och i min närvaro åtminsto.ne skall hans minne respekteras: En betjents inträde förekom något svar; och när han aflägsnat sig; uppsteg fru Aylmer; som nu förskräcktes, öfver sitt visade mod, och sade, närmande. sig sin man; — Ni har sagt att jag fårresa, herr Aylmer?