— Ja visst, svarade han kallt. — Omöjligt; min far; ni renar det icke; ni kan ej tillåta; att man genom ett listigt bedrägeri för er bakom ljuset. — Jo; det gör jag; svarade strängt min morfader; ty han blef uppretad öfver hennes ord och förmätenhet att förmoda det man kunnat bedraga honom: Jag har lofvat; och när har jag någonsin återtagit mitt ord? Så visst som jag nu talar; lika säkert är det att er moder skall åtfölja sin fer till hans graf: Ett leende — sådant, att det gat hennes ansigte tillbaka år af ungdom och skönkbet, och som borde i herr Aylmers minne hafva återkallat de dagar, då hän friade till henne och vann hennes ja — utbredde liksom en gloria öfver fru Aylmers anletsdrag. Hennes dotter såg det; anade de glada förhoppningar som uppstego i moderns bröst; och kände inga gränser för sin vrede. Om herr Aylmer; blidkad af tiden och sin hustrus böner, slutligen gåfre efter; och hennes rival återtoge sin plats som dotter i detta hus; huru skulle hon kunna fördraga någonting sådant? Denna tanke gjorde henne nästan vansinnig. Åren hade ej försvagat hennes enda stora passion eller försonat henne med sitt öde; Huru allt detta skulle hafva slutat; är svårt att förutse; men till all lycka förekom en främmandes besök ett utbrott från hennus sida. Återstoden af denna korta dag var för rain mormoder en ljuf dröm om frid och glädje. Men alltför snart blef den afbruten: För den dödes skull, ibågkommande hvad jag kände, då jag hörde denna sorgliga historia berättas af henne; vill jag så knapphändigt som möjligt