Dagens Nyheter – 9 oktober 1867, sida 3

— Tyst; tyst; älskade barn! Ni får icke säga så der. Nu måste ni försöka att här blifva lycklig: — Hvarför då? utbrast jag och kastade med vrede hufvudet tillbaka; Emedan vi nu bo präktigt och hafva öfverflöd på allt; utam att bedja honom derom? Jag sätter icke något värde på allt detta; utan skulle hellre vilja bo i den der hyddan; du talade om i går. Jag skulle kellre i Shirley plocka stenar tillsammans med fru Cookes barn än lefva här; Och mamma bryr sig ej mera så mysket om mig; som Fulke — och ingen annan heller, ingen. Jag är, alldeles öfvergifven! — Ingen bryr sig om er, Bella? Ack; Bella; Bella! — Jag mente icke er; älskade Betty. Nej; nej! utan — utan — — Hvem då; Bella? Det är väl inte Fulke ni mehar? — Nej, visst intel Men hur kunde hr Cunningham tala så om min far? Hur kunde han våga någonting sådant! — Bry er icke om hvad han säger. De elaka orden göra icke er far något ondt; ty han är i himmelen; der ingen olycka kan nå honom; — Ack; jag önskar att jag också vore der; jag önskar — — Hvad; Bellal Hvad är det ni önskar? sade min moder, som oförmärkt inkommit i rummet och nu tilltalade mig med mera ömbet än hon någonsin förut gjort. Men hur kommer det sig att du icke gått till hvila? Klockan är öfver half tio; Då intet svar följde; drog Betty sakta ned