Dagens Nyheter – 9 oktober 1867, sida 3

mitt hufvud i sitt knä; och min moder satte sig i en ländstol, som hon sköt närmare kakelugnen; Hon hade undergått en stor förändring; hvilken var så i ögonen fallande; att äfven jag märkte den; då jag sakta upplyfte hufvudet ur Bettys knä och fästade mina ögon på min moders ansigte. Henne sjelf ovetandes; hade den inträffade förändringen på hennes inre och yttre varelse haft ett underbart inflytande. Blicken var sådan som jag aldrig tillförne sett den. Ögonen blickade frimodigt omkring sig; och hennes förut så skygga sätt hade någonting värdigt hos sig och vittnade om sjelfförtröstan: Hvarje hennes ord och rörelse sade, att hon kände sig befriad ifrån tanken på alla dessa bekymmer; som förut nedtryckt henne; Sjelfva tonen i hennes röst hade förändrats: det sorgsna och klagande i densamma hade försvunnit; och fastän hon alltjemt bibehöll sin fordna vekhet, låg i hennes röst någonting befallande; hvilket mest af allt öfverraskade mig. Allt hos henne vittnade nu om den länge saknade känslan af oberoende: — Nåväl, Betty, sade hon efter en stunds tystnad; hvad tycker ni om edra rum? De synas vara rätt komfortabla; men om ni önskar någon förändring, så låt mig få veta det.: Allt är verkligen mycket olika nu mot förr; tillade hon efter några ögonblick nästan ofrivilligt: — Ja; verkligen: Gifve Gud att denna lycka fortfar! svarade Betty sorgset; — Helt säkert. i Efter några ögonblicks tankfull tystnad fullföljde hon;