Dagens Nyheter – 9 oktober 1867, sida 2

och den följande dagen alltför sjuk att kanna lemna sitt rum; togo vi Ellerslie i besittning: Det var en regnig natt — det hade regnat hela veckan — och vägarne voro mycket dåliga: De djupa bjulspåren voro fulla af vatten; och Fulke hade mycket roligt, när vattnet stänkte högt upp ur dem. Betty tycktes också vara lycklig; men min moder satt; med en tät slöja för ansigtet; med händerna hopknäppta i kräna och sade ej ett enda ord; Hvad mig sjelf angår; så hade allt inträffat så hastigt och oförberedt; min föreställning om förändringen var så oredig; och mina tankar voro så öfverdrifna och fantastiska, att jag knappt visste hvad som försiggick omkring mig, tills jag slutligen märkte att hästarnes traf öfvergått till galopp; hörde Bettys utrop och såg att vagnen körde upp genom stora allen till Ellerslie; Slutligen, stannade vagnen framför stora byggningen; omkring hvilken löpte en ståtlig veranda; Der väntade oss herr Cunningham samt en herre; hvilken jag icke kände, och en mängd tjenare; Hvarifrån alla dessa menniskor kommit; det vet jag icke: Vagnsdörren kastades upp, och vi stego ur, Dörrarne i midten; till höger och venster stodo öppna; och i vestibulen inströmma skenet af trefliga eldbragor och ifrån kronorna i taken: För mig, som aldrig i hela mitt lif sett någonting så smakfullt, för hvars oerfarna öga ingenting saknades; som ej kunde upptäcka någonting halffärdigt eller bristfälligt i anordningen — var denna syn hänförande. Jag vågade knappt andas af fruktan att drömmen skulle försvinna; och då jag af hvad herr Cunningham yttrade insåg att jag allt framgent skulle få lefva i detta paradis, kunde jag ej