Dagens Nyheter – 9 oktober 1867, sida 2

min moder på en soffa; för att om möjligt hvila sitt värkande hufvud; då till vår olycka utanför stannade en gigg; ur hvilken herr Cunningham hoppade ned. Min moders förut bleka ansigte antog nu ett nästan spöklikt utseende; och darrande i alla lemmar afvaktade hon sin plågoande. Efter några ögonblick kastades dörren upp på vid gafvel; och herr Cunhingham inrusade. — Ack; min älskling, utropade han; jag medför herrliga nyheters Den gamle gubben är död, och ni är egarinna till Elerslie. Ofverlycklig vid tanken på att hans förhoppningar så hastigt gått i fullbordan; omfamnade och kysste han nu sitt offer: — Den gamle gubben! Död! Ellerslie! upprepade hon långsamt och förde handen öfver pannan: — Ja; död: Ni äricke förvånad? Han kunde också ej: heller lefva i evighet; och man för nu hit hans lik för att begrafvas här. Ni kom — — Död! upprepade hon, liksom om hon drömt; död — min sista vän! Med en djup suck sjönk i detsamma arftagerskan till sin mans fötter. Två timmar förut skulle en ed hafva varit den enda tröst; som kommit den olyckliga till del; men nu; då hennes lif och välbefinnande för honom gällde guld och silfver; voro morgonens förolämpningar glömda; och han slösade på henne de ömmaste omsorger. Alven mig; som hittills endast varit en börda, bemötte han nu (ty baron Jones anordningar voro alldeles okända) med mycken vänlighet. i Två dagar härefter; ty min moder var denna