Dagens Nyheter – 9 oktober 1867, sida 1

En vigtig sundhetsfråga. Från en, såsom vi ba anledning antaga, fullt sakkunnig person ha vi mottagit följande uppsats: Helsotillståndet inom Stockholms garnison är, enligt hvad vi förnummit, mycket oroznde, i så måtto; att hälften af det sjukantal, som å garnisons-sjukhuset vårdas; utgöres af personer, som sårats, icke genom krigsgudens förvållande, utan genom kärleksgudinnans trakasserier. Hvar bör man söka orsaken till denna vidsträckta spridning af en sjukdom, som botar hela befolkningen med förderf? Månne hos garnigeonens läkare; hvilkas behörighet i detta fall är inskränkt till att egifva råd, eller hos militär-befälet, som anser sig ansvarslöst hafva valet emellan att att följa dessa råd, eller at; i fåvitsko lemna dem utan afseende? Då bufvudstaden har en kommendant; som; i strid med hvad sakkunnig person å embetets vägnar tillstyrkt, obesväradt beslutar öfver förhållanden, uti hvilka ban icke eger ringaste insigt; så är klart, att man, i ett fall som detta; lätt kan förutse, att der han får råda; der blir det onda allt värre och värre; så att det är omöjligt att beräkna; hvarinvom eländet slutligen kommer att stanna: Garnisonssjukhuset underbålles; såsom bekant är, af statsmedel; och det möter således icke något hinder att der få gardister; huru många som helst, botade, äfven för sjelfvilligt ådragna sjukdomar. Men för den civila befolkningens skull är det beklagligt; att en sjukdom; som tvingat kommunalstyrelsen till upprättande af ständiga besigtningsbyråer, samt tid efter annan påkallat öppnandet af provisionela sjukvårdsanstalter med en ganska dryg underhbållskostnad, och till hvars hämmande hvarje kommunens medlem årligen måste lemna sitt skattebidrag, således jemväl den fattige sin sparpenning, skall så ringa aktas af de militära myndigheterna, att dessa med ett lättsinne och ett sjelfförtroende, som förtjena tillrättavisning, låta denna sjukdom urarta och snart sagdt ostördt få sprida sig bland truppen, med stegradt äfventyr för den öfriga befolkningen. Vi hafva från tillförlitlig källa erfarit, att garnisonens öfverfältläkare, förutseende hvad som skulle inträffa, redan längesedan hos vederbörande anmält behofvet för garnisons-regementena af tätare sundhets-mönstringar (en under hvarje vecka); såsom det verksammeste medlet och ett nödvändigt vilkor, för att sätta en gräns för sjukdomens spridning. Men man har äfven sagt oss, att kommendanten, åt hvilken afgörandet af sådana frågor som denna synes vara utan inskränkning öfverlemnadt; skall hafva slagit adöförats till för en så välbetänkt framställning och förklarat åtgärden vara obehöflig. Säkert är, att öfverfältläkarens framställning ej blef bifallen och att de föreslagna sundhetsmönstringarne således ej blefvo anbefalta; Vi uppmana; i mensklighetens och kommunens intresse; ej mindre herr öfverkommendanten; hvers upplysta nit och månhet om garnisonens tjenstbarhet och väl äro allmänt erkända; än äfven landets högsta medicinal-myndighet; der öfverfältläkaren är ledamot, att med sin embetsmyndighet mellankomma för att närmare pröfva de ofvan angifna förhållandena, hvilka. intressera hufvudstadens hela befolkning. Innan vi bortlägga pennan; anse vi 0ss derjemte böra uppmana Läkare-sällskapet, som hvarje vecka i tidningarne låter inflyta upplysning om det epidemiska sjukdomstillståndet inom hufvudstaden; att för framtiden jemväl lemna allmänheten kännedom om antalet af dem; som, stungne af galanteriets midgårdsorm, på allmän bekostnad åtnjuta vård; vare sig å garnisonens sjukinrättningar eller å de ständiga eller tillfälliga vårdanstalter; som af stadens medel underhållas; för att till behandling emottaga så beskaffade sjuka från den civila befolkningen: Fullgöres denna anhållan, så hafva vi frammanat ett hel