Dagens Nyheter – 8 oktober 1867, sida 3

mot min försvarslösa moder sitt rasori fritt lopp: Aldrig kommer jag att glömma de uppträden som nu följde, och jag kan ej förstå, huru det lyckades mig att qväfva den vrede som nästan hotade att döda mig: Min moders undergifna tystnad tjenade endast till att ännu mer uppreta honom och slutligen slog ban häftigt igen dörren och sprang upp på sitt rum, der yi kunde höra; hur han sparkade möbler oeh allt som kom i hans väg. HEtfter gjord toalett steg han utför trappan; och vi sågo honom aflägsna sig med bössan på armen. i Nu sjönk min arma moder; blek som en marmorstod, ned öfver bordet; hvarvid hon satt: Hennes tårar flöto lugnt och oafbrutet; Det var ej, vrede, utan en hopplös förtviflan; som framkallade dessa tårar. På mina; Bettys och Fulkes bemödanden att trösta henne; gaf hon endast till svar: — OO, att jag finge dö så fort som möjligt: — Skulle ni verkligen vilja öfvergifva oss? utropade Betty sorgset. — Hvart skall jag väl taga vägen? svarade min moder; Du vet alltför välj att det ej fins nes någon dörr, sem gästvänligt öppnas för mig. E säg icke så! Besluta er endast att med edra barn lemna detta hus; och ni skall ej länge behöfva söka efter en öppen dörr; — Hvar skall jag då finna en sådan? — I första tomma stuga vi komma till: (Forts.)