vistades utom hus; förflöt tiden ganska angenämt. Vi älskade hvarandra mer än någonsin och voro fullkomligt lyckliga. Vid denna tidpunkt råkade jag ut för ett äfventyr; hvarmed mina tankar sedermera mycket sysselsatt sig; ty jag hade då ingen förtrogen: Det inträffade under höbergningstiden en dag, då Betty, som tidigare än vanligt slutat sina göromål; tog Fulke och mig med sig och gick ut på en af ängarne; der vi hade lof att så mycket vi ville tumla om i höet. Efter någon tid insomnade Fulke; trött af leken; i det doftande höet; och under det Betty satt qvar och vakade öfver honom; vandrade jag omkring ibland höstackarne och plockade blommor: Härunder kom jag till slutet af ängen; hvarifrån en krokig gångstig slingrade sig in i skogen. Då jag sprang densamma framåt; upptäckte jag snart ett ziguenarläger, och som jag ej var det minsta rädd; gick jag fram till stället. Det var middag; ech alla ziguenarne voro samlade omkring sin middagsmåltid. Ingen märkte min ankomst; tills ett ibland barnen upptäckte mig. Inom ett ögonblick spred sig nyheten ibland sällskapet; och en ung flicka sprang fram till mig och bad om en skärf. — Jag har icke några pengar, svarade jag något orolig. — Jo; bevars! Små vackra fröknar, såsom ni; ha alltid pengar till leksaker; ge mig derföre litet åt min bror. — Fr bror, svarade jag lifligt, tänkande på Fulke; och blickade nyfiket bort till tältet; hvar är han? Kan han tala?