Dagens Nyheter – 7 oktober 1867, sida 2

ty jag var ej längre instängd under de vackra sommarmorgnarne utan fick springa omkring i det daggiga gräset och behöfde då en lämplig fotbeklädnad: Men alla de vackra leksaker, som jag förmodade att lådan innehöll åt Fulke, syntes ej till. Om Fulke hade fått den vaekra dockan; vid hvars åsyn han var så förtjust, men om hvilken jag ej det minsta bekymrade mig, så tror jag att jag skulle hafva känt mig belåten; men han fick den icke, och snart började jag att nästan hata den präktiga leksaken; hvilken; då den framtogs; alltid framlockade en ström af tårar ur hans ögon. Olycksaliga docka! Huru många tårar har den ej kostat mig och Fulke; huru många onda tankar framkallade den icke; och huru stor var icke min glädje — sedan väl min fruktan för följden lagt sig — öfver att den blef förstörd. Hade min mormoder kunnat ana hvilka misshälligheter hennes dyrbara gåfva skulle framkalla; så är jag öfvertygad om att hon ej skickat den; ty den kärlek hon kände för oss hade ingifvit henne den tanken att åt dockan gifva, så vidt möjligt var; sina egna anletsdrag och sin egen klädsel för att på detta sätt gifva sina älsklingar en förkroppsligad id6 om sig sjelf: Hade jag då vetat hennes afsigt med dockan; skulle jag ej hafva känt någon motvilja för den vackra leksaken och ej så likgiltigt betraktat dess öde, hvilket jag nu går att omtala; I ena ändan af trädgården fanns en liten bäck, hvars ena strand; som sluttade nedåt vattnet; skuggades af talrika almar och på hvars andra strand naturen i rikt mått slösat sina skönaste