Dagens Nyheter – 5 oktober 1867, sida 3

malna, användas, med blandning af något sädesmjöl, till ett godt och sundt nödbröd. Stämme-näfva (mor-tåg, svingräs, stämmegräs). Rötterna äro icke större än nötter, men innehålla mycket mjöl och närande kraft. Denna rot utgör enda brödet för Samojeden, som uppgräfver den under sina korta somrar. Jakuter, Tunguser och andra nordliga ryska folkslag samla äfven mortågrötterna, torka och stampa dem till mjöl, baka deraf bröd, koka gröt och välling. I Norge bakas af dessa rötter ett nödbröd, som skall vara både smakligt och sundt: barnen derstädes uppgräfva dem utan behof, och äta dem rå endast för smakens skull. Fröna äro närande och tjenliga till gryn. Orm-näfva (ormrot). Samojederna baka bröd af denna rot. För mera säkerhets skull, bör dock det af ormnäfverroten malna mjölet först i kallt vatten utlakas och tvättas, för att frånskiljas det hopdragande ämnet. Fröna, torkade, rengjorda och malna, nyttjas äfven till bröd. Äng-gass (gökmat). Rötterna äro knöliga och värderas mycket af de skottska högländerna. Såsom nödbröds-ämne kan så väl roten som fröna användas. Svart-gass (vippärter). Den mycket söta roten är känd bland nödbröds-ämnen. Skogs-gass. Rötterna hafva i Frankrike blifvit föreslagna såsom nödbröds-ämne. Svinstinknässla (svinknyler). Rötterna, upptagna i december eller tidigt om våren, äro ganska möra, födande och sunda. Kokade och stampade, eller torkade och malna, nyttjas de till bröd i blandning med sädesmjöl. Hr Houlton, en engelsman, har, för begagnandet af dessa rötter såsom ett nytt födoämne. erhållit belöning. Ormrot (svinrot, svinblomster). Rreten är något bäsk, men födande och helsosam. Den berömmes som nödbrödsämne, och användes äfven dertill i Finnmarken. Ängs-salfosi (bockskägg). De gamle satte mycket värde på denna rot, som af romerska soldäterna omsorgsfullt eftersöktes kring deras lägerplatser. Rötterna äro helsosamma och kunna nyttjas som nödbrödsämne. Lejontand (mjölktistel, maskrosor, skallnacke). Rötterna, väl renade, torkade i ugn och malna till mjöl, gifva, med tillblandning af något sädesmjöl, ett godt bröd. Stor-mjölkört(råmjölksgräs, himmelsgräs, almycke, getstabb, ollonmärke, elgrams). Dess krypande rötter, torkade och malna, gifva med tillsats af sädesmjöl, ett sundt och närande bröd. Kant-konvalje (bäckblad, getrams, sprängört). Rå har roten någon skärpa, men som förgår när den blir förvälld och kokad. Torkad, stött och siktad ger roten, med tillsats af sädesmjöl, ett godt och sundt bröd. Kungs-konvalje (snokebär). Roten är på denna, liksom på de förra, mjölig, hvit och smaklig. Den samlag om hösten af mullvaderna till vinterförråd. Med tillsats af sädesmjöl, kan bröd häraf beredas, hvilket från långliga tider varit brukligt bland Finnarne i Satagunda, och hvars användbarhet genom senare försök blifvit bekräftad. Någon skärpa åtföljer äfven dessa rötter, men som under jäsningen och gräddningen i ugnen skall försvinna. — Anm. Då fråga är om bröds beredning af rötter, gom, om också i mindre grad, innehålla skärpa, synes det dock vara säkert att så behandla dem, som ofvan anfört är. Hafs-säf. Rötterna äro söta och kunna, torkade och malna, användas till bröd, som får en ren och angenäm smak. I England har man under hungersnöd ofta betjent sig af dessa rötter till bröd, m. m. Strandrör (skärvass, bladvass, rör, strandrör). Rötterna krypa vidt omkring och gå på djupet: äro i åkrar ett förtretligt ogräs, men gifva, torkade och malna, ett godt nödbröd. Grenrör (bladhven). De hvita, krypande och ihåliga rötterna hafva en söt smak, och ätas rå af barn i Tatariet. Hastigt men väl afsköljda, finskurna, torkade och malna, gifva dessa rötter ett smakligt och sundt nödbröd. Sandrör (margräs, sandhafre). Rötterna kunna till nödbröd användas. Knylhafre (fromental). Roten, malen, användes till nödbröd. Fröna, malna till gryn, äro goda till gröt och välling. Ormbunke (ormris, bräken, fräkna). Roten kryper djupt i jorden, och utmagrar alla närstående vexter. På 15:de århundradet, under en hungersnöd i Frankrike, visste man redan att bereda bröd af denna rot, och hvilken ännu under sädesbrist brukag såväl i Normandie som andra franska provinser. I Tyskland beredas detta bröd på följande sätt: 1 till 2 fjerdingar rågmjöl knådas med varmt vatten till en deg, och häri inarbetas 2 fjerdingar rotmjöl, jemte surdeg eller jäst, kummin och salt, som ställes att jäsa på ett måttligt varmt ställe; utkaflas till knäcke-kakor eller formas till små bröd, hvilka, efter slutad gräddning och afkylning, klyfvas och torkas. Gullvifva (oxlägg, nyckelblomster). Af roten, förvandlad till mjöl, erhålles, med tillblandning af sädesmjöl, ett nödbröd, hvaraf man på flera orter i Tyskland med fördel betjent sig. Kardborre. Rötterna, halfkokta, sönderskurna och malna, gifva ett mjöl, tjenligt till nödbröd; dock böra de, innan stjelken framskjutit, upptagas ur jorden. Knölig bunje-ört (jordkastanier). Roten är göt, närande och af angenäm smak: förvandlad till mjöl, ger den ett helsosamt bröd. Kase-dun (kafveldun, dun-stockar, Jynema, klubbgräs). Rötterna äro, så väl i Tyskland som i Frankrike, uppgifna bland nödbrödsämnen. Orkig (yxne, nosse-rot). En heliSverge vexande örtslägt, hvaraf alla specier antingen hafva två, mer eller mindre aflångt klotformiga, eller två handlika rötter, af hvilka den ena, från förra året, är skrumpen, svampig och mörk, den andra frisk, fyllig och hvit, frambringande det närvarande årets blomma. Det är denna seoare rot som egentligen är användbar, och hvilken, på alla arter af orkisslägtet, innebåller ett gel6aktigt och födande ämne, som under missvext-år med nytta kan användas. Bland orkis-slägtet anmärkes i synnerhet: Mor-orkis, Man-orkis, Riddar-orkis (Johannes nycklar, gulltuppor), Hvit orkis (yxnegräs, nattvioler), Fläck-orkis (Jungfru Marie hand), Steckel-orkis, Fläder-orkis och Bred-orkis. Orkis-roten kan med mycken fördel blandas till sädesmjöl, för att deraf göra bröd. Men om man ej vill att brödet skall få smak af roten, bör man ej taga mer än en tredjedel. Mera. fördelaktigt synes det dock vara att upplösa rot