Dagens Nyheter – 5 oktober 1867, sida 1

henne; I serveringsrummet fann jag ett fint klädt fruntimmer, som, då jag med min fråga hvar Betty fanns afbröt henne uti hennes bestyr att slå i öl åt de främrasnde kuskarne; med en hånande min bad mig söka kökspigan i köket. Jag sökte öfver allt, men kunde ej finva henne. En obestämd fruktan sade mig att Betty kanske blifvit aflägsnad ur huset. Förtviflad sprang jag under höga rop ned på gården: Porten stod öppen och röster hördes utifrån. I en af dem igenkände jag tydligen Bettys, och då jag rusade ut, varseblef jag henne inbegripen i ett allvarligt samtal med en väl klädd man; klvilken tycktes vara något äldre än hon sjelf. — Hvad för dig bit, älskade barn? utbrast Betty i det hon omfamnade mig? Jag trodde att du var ibland gästerna. Hvarför gråter du? Hvad har händt? — Ingentiog, Betty; ingenting: Jag kom att tänka, att du gått din väg. — Var det endast derföre? Gud välsigne dig för ditt goda hjerta; utbrast hor och omfamnade mig; Var ej rädd att jag någonsin skall öfvergifva dig; men torka då af dina tårar; Här står en person, som känt er far och som känner er moster och morfar. Vill ni ej tala vid honom? Om jag blifvit förvandlad till en marmorstod och mina tårars källa sålunda utsinat, skulle mina ögon knappt hafva blifvit torrare än nu. Jag kunde ej tala; men upplyfte hufvudet ur Bettys famn och betraktade mannen nyfiket: Hans ansigte var ganska vanligt och hans ögon rigtades på mig med ett allvarligt uttryck.