Dagens Nyheter – 4 oktober 1867, sida 2

färgade hennes kinder, vär biekopen skyndsamt gick henne till mötes och yttrade några smickrande ord. Hvilka de voro kurde jag ej böra; ej heller tror jag att min moder hörde dem; men slutligen sade biskopen: — Jag hoppas nästa vecka träffa herr Aylmer i Doncaster, och det skall blifva mig en glädje att meddela honom vid huru förträfflig belsa och kuru skön jag lemnat er, och jag skall på samma ging lyckönska konom att ha fålt en sådan liten vacker dotterson; Enda gossen i hela familjen, tror jag? Då har han för framtiden lysande utsigter: Mina moder framstammade till svar några osammanhängande ord och böjde öfver gossen sitt ansigte; som färgades af den skönaste rodnad, under det att biskopen, som ej märkte hur han plågade henre; fortfor att tala om den sorgliga splittring som inträffat, och uttalade sin innerliga öfvertygelse att min brors födelse skulle leda till en förroning. Biskopen fortfor alltjemnt att tala, under det att herr Canningham; som ej ogerna såg att det af konom utspridda ryktet att min moder sedan fordna dagar nära känt biskopen; skulle vinna bekräftelse, ifrigt konverserede med gästerna. En eller två gånger tåg jag min moder lyfta ögonen ifrån gossen och med bönfallande blickar betrakta sia men; för att beveka honom att komma henne till hjelp. Men i likhet med alla sjelfviska mnaturer var han blisd för allt; som ej befordrade hans eget introsse. (Forts.)