Dagens Nyheter – 3 oktober 1867, sida 3

Sy eh BR Sr sn V TS Den störste bland smickrare. Sann fabel. En furste fick en dag en besynnerlig tanke: eaHvemca, sade han till sig sjelf, ckan vars den värsta af mina smickrare? Må han vara af börd eller ej, hög eller låg. Hurusomhelst. Jag skulle vilja känna honom. Men på hvad sätt skall det gå till? List gällde här bättre än befallning. Han tog en hvar särskildt; talade til dess samvete, använde alla förförelsens medel och lofvade slutligen en samvetsgrann tystnad, endast man upprigtigt tillstod sina tanker. För att tillfredsställa fursten, utan att synas ljuga, svarade några: Huru, min prins! Nibehagar ju skämta. Ni skulle ha smickrare? Ingalucdad, Andra angåfvo allt efter kapris, motvilja eller intresse, den eller den personen, gunstlingen; läkare:, hofnarren, presten o. s. v; Slutligea kom turen till filosofen, och det var en sann filosof (ty det fanns några filosofer i detta land, och hvad som var ärnu märkvärdigare, det fanns verkligen en filosof inom den furstliga borgen): Denne tälade ur en helt annan ton. eDen störste bland dina smickrare, furste! vill du lära känna? Tror du då, att det ärsvårt att nämna den? Jag skall med största säkerhet genast angifva bonom.e Nå väl, säg! ilvem är det?e aHvem det är? Jo, det är du sjelf, furste.a Konungen af Sverge ir, berättar Chieago Evening Journal, en ganska besjunerlig person. Han tycker om att resa inkognito i sitt land och är aldrig lyckligare än då han blandar sig med sitt folk utan att bli igenkänd af dem. För ej så längesedan kom han till staden Kalmar; der ban tog in på ett andra klassens hotell. En ficktjuf stal ifrån honom alla de penningar han hade med sig, och den olycklige konungen blef sålunda urständsatt att betala sin räkning. cMin vän, sade han till värdeno, cjag är en hederlig karl; Jag vill ej narra er; någon skälm har stulit min plånbok och med den alla mina penningar. Jag kan ej