var fåfängt, men som hans hämndlystnad ännu ieke var tillfredsställd; grep han med begärlighet ået tillfälle; som erbjöd sig; att genom min tillgifveahet för hunden med ens och verksamt bryta mitt styfva sinne; Han lockade till sig hunoden och kastade dervid en blick på mig ur sina grå; kalla ögon; hvars uttryck jag aldrig skall glömma: Ici, Ponto, ici!s sade han med dämpad röst: Hunden kröp till hans fötter; ännu en blick lät den grymme falla på mig; ochi samma ögonblick hvar hans med knutar försedda ridpiska genom luften och föll hårdt på den arma Pontos rygg. Hunden tjöt af smärta; jag bleknade och hela min kropp blef kall som is: Med möda kunde jag hålla mig upprätt: Annu var jog icke besegrad; och slag haglade på slag öfver Ponto: Hans jemmerlåt genomborrade mitt hjerta; jag skälfde från hufvud till fot och kunde icke röra mig ur stället; och icke heller skulle jag ha gått, om jag än kunnat: Slutligen lade hr Elliot; min styffars följeslagare, sig emellan; Men förgäfves! Grymhetens mått ver ännu icke rågadt: Han baricke hat till hunden; utan till mig; och förr än jag var kufvad; skulle piskan icke upphört att gå: Om blott jag, hvars stirrande ögon och af fasa stela drag tillräckligt visade hvad jag led, hade velat bedja om förlåtelse; skulle misshandlingen kanske hafva upphört; men icke förr: Detta visste jag, och jag skulle kanske hafva hållit ut till dess jag svimmat; om icke den marterade hundens blickar hade mött mina; Det lidande uttrycket i hans ögon förmådde jag icke motstå; och glömsk af allt; kastade jag mig emellan honom och vår plågoande och mottog