RAL RON: MSE AA Ada lan Red, har blifvit anmodad meddela följande ckra upprop af vår ryktbara författarinna, fru milis Filygare-Carlen: — Till Svergez qvingor, Arade landsmaninnor ! Om ni kunde föreställa er med hvilken ovisshet ch misstro till mig sjelf jag upptagit pennan för ;t ställa några ord till er, är jag nästan säker att i skulle hafva den godheten att uppmuntra mig en mula, och likväl är det ju så djerft att tro, det in röst skulle ega något väsendtligt inflytande 03 er. Den sak, som är i fråga, eger dock så omätlig igt, att jag nödgas skjuta åsido det medvetande, om tillhviskar mig att blott hon, hvilken snart edan tvenne år hvilar i sin lugna graf, Fredrika sremer, skulle hafva varit vuxen och lämplig för len beskickning, som jag här går att fullgöra. Måhända anmärker någon, att detta var ett långt örespråk till en bön, som väl dock blir slutet på let hela. Men man har orätt att tycka så, då hvar nenniska känner hvad vigt det ligger uppå huru jönen framföres för att den måtte verka ett godt ch Gudi behagligt verk. Det är för våra så djupt beklagansvärda medkristne i Norrland, för dem hvilka snart skola se sig instängda inom sitt mörka eländes vidsträckta gebiet, för dem hvilkas klagan med dödsångstens hela ansträngning ljuder hitöfver — för dem är det jag går att hos Sverges qvinnor bönfalla om en skärf, större eller mindre (det finnes ingenting itet i barmhertigheten), att dermed öka den enskilda hjelp, hvilken redan på flera håll är i gång, men hvars otillräcklighet nogsamt inses, då den ställes gentemot de oerhörda behofven, hvilka af hvad regeringen gjort eller kan komma att göra omöjligen så kunna fylles, att ej den enskilda hjelpen är högt af nöden. Derföre måste alla krafter söka verka. Att ingå I detaljer om de särskilda förhållandena i Norrland, är öfverflödigt, då det ej kan sättas i fråga, att alla, både män och qvinnor, tagit kännedom om de meddelanden man derifrån erhållit. Vi nämna blott, att en person, som helt nyligen besökt skådeplatsen för allt detta lidande, berättar, att derstädes redan finnas mödrar, som, för att insöfva sina med döden kämpande barn, sticka litet fuktad mossa i stället för bröd inom deras förtorkade och hungrande läppar. Ack, sen då, I annorlunda lottade mödrar, farmödrar och mormödrar på de rosenkindade englar, som leka omkring er, och skynden att för deras skull lemna er gåfva! Och I, unga, glada, lyckliga flickor, skynden äfven I att genom uppoffringen af någon grannlåt bereda er den ljufva tillfredsställelsen att njuta er lycka utan en aggande känsla att ej ha gjort nog för att tack: Honom, som först och främst skänkt er den! Och slutligen, I alla, gamla och unga qvinnor, som liden och derför allra bäst kännen detta ords allvarliga betydelse, antingen I våndens i ett lysande rum eller i den lilla kammarens obemärkts ensambet, skynden att bebjerta det verop, som utgår från vår höga Nord! Ja, skynden alla, enhvar i sin stad — tiden pressar och vintern stundar -— att gifva med varma händer! Deruppifrån skola kanske stela händer, men säkerligen varma bjertan möta edra, ty afstånd finnes ej, der medlidande å ena sidan och tacksamhet å den andra sträfva att nå hvarandra... Skulle dessa ord, tyvärr så fattiga, då jag ville ha dem så rika, bringa något godt resultat, är det icke jag, som ensam får glädja mig deråt, utan denna glädje tillkommer i synnerhet tvenne inom vår litteratur särdeles förtjenta och berömda skriftställarinnor, fruarna Schwartz och Wettergrund (1:Lea), hvilka med varm ifver för den goda saken uppmanat mig till detta steg, som jag eljest kanske icke ansett mig berättigad att taga. Måtte beslutet ha blifvit fattadt i en välsignad stund och I, mina ärade landsmaninnor, vara öfvertygade, att jag känner mig djupt tacksam hos hvar och en af er, som behjertar och uppfyller min ur själen gående böa! Stockholm d. 2 okt. 1867. Emilie Flygare-Carlen: De influtna medlen torde benäget insändas månadtligen till Aftonbladets redaktör, d:r Sohlman PT VI29