på min nakna arm och skuldra det slag; som ämnats åt Ponto. Smärtan gjorde mig vild: Rasande som en vanvetting vände jag mig mot förtryckaren och ett ordsvall; som nästan ville qväfva mig; bröt sig fram öfver mina läppar: Blygs! Blygs! Hur vågar ni göra så? skrek jag. Huru vågar ni slå Ponto för att straffa mig? Om ni är ond på mig, så slå mig, såsom ni gjort förut en gång i dag, men slå icke Ponto derför att han blef qvar hos mig och räddade mig från att blifva ibjelskrämd; Ahl om jag vore karl; skulle ni icke våga att pina honom eller mig; eller krossa mammas bjerta så, som ni nu gör; men jag blir väl qvinna en dag och då skall ni väl få se; hvad jag skall göra — åh; hvad jag hatar erl Det tror jag nog, din lilla vargunge, svarade hr Cunningham; ytterligare retad af mitt djerfva tal; men tilldess du blir qvinna; skall jag väl försöka; att om möjligt bålla dig i styr: Gå inl Jag går icke; om ni icke låter bli att slå Ponto: Om ni är ond på mig; så slå mig: Han skulle nog hafva kommit till er; så elak och grym ni än är; om icke jag hade hållit honom qvar. Jag var rädd och ville icke låta honom gå: Det var icke hans fel; utan mittl Gå in! Jag vill icke! Ni är grym oeh elak och ni hatar Ponto derför att han älskar mig; och — Tig, eller — Och åter höjdes piskan; denna gång mot mig; men nu lade sig hr Elliot på allvar emellan. Han skyndade fram; grep om den lyftade armen och tillrättavisade min plågare med några skarpa