Dagens Nyheter – 3 oktober 1867, sida 1

löfte om stryk sedermera; Till all lycka segrade kiokheten öfver Bettys begär att lägga sig ut för mig under den pinsamma scehen. Och detta var min och hennes lycka; ty hade hon gifvit vika för sin uppbrusånde känsla och sålunda förrådt gin tillgifvenhet för mig; skulle hennes omedelbara afskedande blifvit en oundviklig följd deraf; och jag skulle hafva fått uppbära en ännu strängare aga; än som sedermera blef mig beskärd af den grymme mannen; och efter hvars mottagande jag instängdes i ett mörkt kyffe på gården; der man icke ens hade förunnat mig ett hvilosäte. Den dystra ensamheten i denna kalla och fuktiga håla afbröts slutligen af ett krafsamde på dörren och straxt derefter beredde sig min styffaders stora rapphönshund Ponto väg in i mitt fängelse. Med ett utrop af glädje slog jag mina armar om hans hals och han slickade mig vänligt liksom ville han trösta mig för menniskornas elakhet. Porto och jag kröpo tillsammans i en vrå och jag vågade icke vidare gifva tillkänna några högljudda yttringar af glädje. Plötsligt hördes röster på gården och straxt derefter en gäll hvissling: Ackl Vi kände den båda allt för väl; Ponto, lydande sin instinkt; sökte sakta lösgöra sig från min omfarsning, men jag höll honom qgvar och hunden slickade mig slutligen och tycktes besluten att stanna; men jag kände huru oroligt hans hjerta klappade och hur det ryckte i hans muskler för hvarje gång hans herre upprepade sin hvissling. Men småningom bortdog ljudet häraf och det blef åter tyst en stund; hvarefter brådskande steg hördes på gården; dörren till mitt fängelse slogs