Dagens Nyheter – 3 oktober 1867, sida 1

bok för oss, utom att Betty någon gång i hemlighet förde mig en stund i parken: Hela vårt umgänge — och sällan kommo de till oss — bestod af två å tre bildade familjer: Bland dess medlemmar tyckte jag mest om en gammal enkefro; som egde ett mycket gam maldags hus i en park på den högsta punkten i byn: Stället hette Grange. Denna fru lät mig komma till sig två eller tre gånger i veckan och sitta på en pall vid hennes fötter och se på leksaker som hade tillhört hennes längesedan aflidna barn; men hvilka leksaker jag icke tordes röra. Aunu roligare var att få vandra bland de högstammiga furarne i den ståtliga parken: Bbirley låg uti en lång dal; !4 mil från stora laudsvägen till Loudon. Byn bestod af blott en gata: Till byn ledde en präktig alle af lindar: Till venster om vägen var en äng som byns ungdom fick leka på. Vid ändan af gatan var en sträcka af vackra fattighus; och derinvid låg ingången till den nyss omtalta gamla frun; fru Wiltons; egendom, För att komrsa dit måste man gå på en bro öfver en liten bullrande bäck. Så kom man till två stora almar och dersäst till en hög port med jernspetsar ofvanpå. Många gånger stod jag inga stunder på denza bro, försänkt i dröramar när jog såg bäcken slingra sig fram melJaa buskar och vattenväxter och slutligen småningom försvinna i fjerran. I huset der mina föräldrar bodde hade jag och Betty en trappa upp ett litet rum åt gårdssidan. I det enda fönstret tillbragte jag många timmar af min barndom medsatt se-och höra på det simpla; men trohjertade folket som ar.