Dagens Nyheter – 30 september 1867, sida 1

SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGBAFI. (Forts. från föreg. A.) Den blekhet som utbredde sig öfver Eleonoras ansigte; då hon förnam dessa ord, hvilka förrådde att sjömannen kände heunes hemlighet; och den strid som pågick inom henne och afspeglade sig i hennes öga; gjorde på Geoffrey ett djupt intryck, och ångrande sitt häftiga språk, bad han henne glömma hvad han i hettan yttrat. För ett ögonblick utöfvade hans milda; vältaliga stämma, det lågande ögat och förändrade språket ett besynnerligt inflytsnde på Eleonora; hvilken för endast några få timmar sedan gerna skulle hafva gifvit sitt lif för att alltid hafva gett bonom sådan. Hennes stolia ögonlock sänkte sig darrande; den bårdttillslutna munnen öppnades till ett leende, och rodnaden började sprida sig öfver de sköna dragen; som förlorade sitt stringa uttryck, och darrande af tusen vexlande sinnesrörelser, öfvergöts hela hennes gestalt af det mest rörande behag: För första och sista gången klappade bäftigare än vänligt Geoffreys bjerta vid åsynen af min mosters utomordentliga skönhet; och hade hon endast kunnat bibebålla denna tillfälliga Jjufhet, som nu gjorde henne så oemotståndlig, så skulle nu måhända allt haft ett anmat utseends. Men denna öfvergående rörelse försvann hastigt, och stålsättande sitt bjerta —