Dagens Nyheter – 28 september 1867, sida 3

—ARRR gafs något sätt, hvarpå hon ur sitt eget minne kunde utplåna denna förödmjukelse. Det bittraste hat, som någonsin rasat i ett menniskobjerta, intog henne nu mot Franciska, gom var orsaken till hennes olycka; och dena enda tröst hennes sjuka sinne kunde -emottage vartanken på den hämnd, hon skulle taga och som — olyckliga offer för sina egna otyglaie passioner — skulle s) olycksbringande återfalla på henne sjelf. Alltför väl visste hon de känslor; med hvilka fadern skalle ertottaga usderrättelsen om sin fiendes förmätenbet och sin dotters låghet, och begaf sig derföre utan en timmas dröjsmål -— så häftig var hennes törst efter hämvd; så upp-. rördt hennes olyckliga bjerta — genast till herr Aylmer och berättade för honom helt lugnt; likasom om hon ej känt minsta deltagande för sin systers olycka; allt hvad hon visste; Hon hade väl beräknat allt. Just denna köld hvarmed hon talade uppretade fadren; som; ursinnig fastän tystlåten som vanligt; genast uppsökte min moder: Hon var allena och sysselsatt med brefskrifning. Då hon vnder en låag tid blifvit van vid fadrens likgiltighet och förbiseoxde; skulle en vanlig ovänlighet ifrån hans sida ej oroat henne, men i herr Aylmers bliek låg dennå gång någonting; som dref blodet tillbaka till hennes hjerta och. fastnaglade henne vid stolen, från hvilken hon ville uppstiga för att gå honom tillmötes. En instinktlik, fruktan sade henne; att han upptäckt allt. Det var ett fruktansvärdt möte; Herr Aylmers vrede vår svår att utsätta sig för; och min moder skulle med sitt veka einne