Dagens Nyheter – 26 september 1867, sida 2

qväll skola vi sitta ensamma och vänta på er från klockan sju till sent in på natten! O; jag önskar att jag aldrig hade gift mig! Men jag står icke ut längre — i morgon — i morgon — reser jag — Häftiga snyftningar hindra henne att fortsätta, ty lexan är ännu icke slut: Hon kastar sig på soffan och döljer ansigtet i sina händer: Allt häftigare blir hennes gråt: Kära Hilma; hvad du har retat upp dig; säger mannen och närmar sig henne; Hon stöter honom tillbaka; Låt bli mig — låt bli migl utropar hon: Du bryr dig i alla fall icke om migl Gråten börjar blifva spasmodisk — hon kippar efter andan; Orolig skyndar mannen att slå i ett glas vatten: Drick — drick; Hilma; ber han; Han för glaset till hennes läppar, men hon gör en afböjande rörelse med hufvudet; lan bönfaller, han söker lugna henne; han. fattar henne om lifvet med den venstra armen och för glaset till hennes mun med den högra: Drick — drick, Hilmax; ber han ännu en gång: — Och hon dricker. Vatten utöfvar nu alltid en välgörande verkan. Hon tyckes blifva något lugnare; Visserligen stöter hon alltjemt ännu hans arm tillbaka; då han söker fatta om henne, men dock något mindre häftigt; och hon afbryter honom icke i hans försvarstal; hon lyssnar till hans böner att vara lugn; på hans försäkringar att han glömt sitt löfte och att portnyckeln legat qvar i hans rockficka sedan dagen förut; Hennes förbittrade och uppretade sinnesstämning börjar vika för en mildare; Han fattar hennes hand för att kyssa den — hon vill draga den tillbaka; men då han håller stadigt i; ger hon med sig: Hon fördrager att han smeker den