Dagens Nyheter – 26 september 1867, sida 2

honom, Hon vill öfvertyga sig om, hvem det är, som så länge har fängslat honom. TI hast på med kappan och ena echalett på hufvudet! Redaå sträcker hon. handen mot dörrlåset; då först den frågan uppdyker: Hvar skall jag söka honom — hvar? Känslan af hennes vanmakt gör henne ännu mera bitter till sinnes. Hon sliter af sig schalett och kappa och kastar dem på golivet och sig sjelf på soffan: Tårekällorna börja åter flöda öfver sina bräddar. Nu först känner hon sin man; han är en tyrann; ty han kar till och med tagit med sig portnyckeln! — Klockan slår ett ::: i Hon går fram och öppnar ett fönster. Den svala nattluften verkar välgörande på hennes glödande panna. Deruppe på det mörkblå hvalfvet glimma tusende, sinom tusende stjerpor. Hvad veta de väl om alla ett menniskobjertas lidanden; om en olycklig hustru, hvars man tager med sig portnyckeln och icke är hemma kl. ett på natten! Det är så tyst på gatan — naturligtvis — andra männer äro längesedan hemma; det är bara hennes som är ute; Änädtligen ljuda steg i ändan af gatan: De närma sig — hon igenkänner dem — det är han! Så hjertlöst! Han går och gnolar på en munter visa. : Förbiitrad drager bon igen fönstret på det att han icke måtte få se henne. Det är för mycket — för mycket! Med största ansträngning sväljer hon de ånyo frambrytande tårarne och kryper åter upp i sitt soffhörn; för att invänta honom; Han går tyst uppför trappan; öppnar långsamt dörren och blir förvånad stående på trvö skeln; Hilma; är du uppe ännu — och vaken