länge vetat att alla männer äro dåliga och hennes man är då den sämsta af alla; Attismyg taga med sig portnyckeln — det är oerhördt! Hon funderar på att packa in sina saker och resa till sina föräldrar; för att aldrig mera återvända — nej — bon snyftar så hon kommer sig icke för. Dessutom är det ju så sent — bon är rädd för att åka ensam på natten — men i morgon — då skall det ske, ty med en man; gom tsger portnyekeln med sig i smyg, kan hon icke längre lefva. Tornaväktarens långt utdragna, omelodiska tutningar uppväcka elegiska känslor hos henne — tårarne börja sagta framqvälla. Hon känner sig så namnlöst olycklig, men hon snyftar icke mer. I ett hörn af ecoffen sitter hon der sörjande; ensam och öfvergifven. Hon reflekterar äfver den gifta qvinnans olyckliga belägenhet och öfver allt det elände, som endast portnyckeln kan fremkalla inom en familj. Hon kommer slutligen till den öfrertygelsen att karlarne sakna hjerta. — Bordet står ännv dukadt. Redan slår klockan eltva. Hon börjar blifva sömnig och ruskig och går och tsger på sig en echal för att blifva varm igen. Att gå och lägga sig faller henne icke in. Nej, vaka skall hon, till dess ban kommer. Hon vill öfvertyga sig om, huru länge han blir ute. Han måtte väl då slutligen komma; — Men han dröjer. Tolfslaget dånar från kyrktornen — tornväktarne tuta till yttermera visso, liksom för att håna henne; liksom hon icke skulle hafra hört nog! Men nu är det slut med hennes tålamod. Hon springer upp — hon har fattat ett beslut: hon vill uppsöka sig man; vill hemta