gladtig förnöjsamhet afspeglar sig i hennes drag. Hon vill öfverraska sin man, som lofvat att komma tidigt hem; med en favoriträtt och har redan sagt till pigan att gå ned i källaren efter öl; så fort herrn ringer på tamburdörren: Hon vill uppbjuda allt; för att få det trefliigt för sin man; och hon ser redan i andanom, hur belåten han ser ut; — äfven männer kunna ju hafva sina svagheter och låta en favoriträtt försätta sig i det förträffligaste lynne. Klockan slår sju. Nu måste hennes man straxt komma. Hon epringer än en gång ut i köket, för att ee efter om maten är färdig, och sätter sig sedan åter vid bordet. Hon ser på klockan, den visar redan tio minuter öfver sju. På tio minuter hinner ban godt att gå hem; Han kan vara att vänta hvärje ögonblick; Hon lägger bort virkningen för att vara redo att taga emot honom; hon lyssnar om kon icke hör hans steg i trappan: — Han kommer icke. Hon börjar blifva otålig. Hon springer fram till fönstret och ser ut åt gatan. Klockan slår redan half åtta. — Hvar kan väl honnes man vara? Kanske — söker hon trösta sig — har han fått något bref — en vän; rågot ärende kan ju hafva uppebållit honom — desto bättre skall maten smaka honom. Hon ler sjelf öfver sin oro och sätter sig åter vid bordet. Klockan slår tre qvart — den slår fullt. Orolig, springer hon upp. Längre står hon då icke ut med att sitta och vänta. Det är orätt af hennes mau att låta henne sitta och vänta så länge: Maten blir bortskämd genom att stå så länge. Säkert bar hån fastnat för någon af sina vänner — åh, hon känner hoRom! Hela hennes lilla öfverraskping är för