— Det är afskyvärdt af dig, Amanda; — sade herr Lenander. — Du har skiljt maka från make och barn från sina föräldrar. Du skall sjelf få-lära dig hvad det är att skiljas; jag blir icke en dag längre hos dig! Herr Thunell; som hörde detta; tog tillfället i akt att för första gången visa sin hustru; det han också var herre i sitt hus. — Du Gabrielle, — sade han; — har aldrig förstått tungans rätta bruk; Med dina förhastade omdömen; har du stört mången menniskas lugn och svärtat månget tadelfritt rykte: Må du sjelf lära känna hvad det är att komma i hvar mans mun. Från och med denna stund äro vi skiljda... Och jag tror att verlden nog kommer att sysselsätta sig med vårt förhållande; Männerna voro obevekliga: — Om hvar menniska blott skötte sina egna angelägenheter och inte blandade sig i andras; — mumlade herr Thunell; som var fallen för reflektioner; De båda väninnorna gräto och suckade tillsammans och funno åter tröst i hvarandräs sällskap: Fru Lenanders barn försonade dock slutligen de båda makarne; och herr Thunell lät också omsider bevska sig att fortlefva med sin fru, sedan hon heligt lofvat att hennes tal blott skulle vara ja; ja och nej, nej. Huruvida hon håller detta löfta; vetjag icke; men ryktet förmäler, att herr Thunell fortfor att vara herre i sitt hus. Och Selma och herr och fru Ducard? Långt bort i förstaden ligger ett litet hus; det har sex fönster åt den gruslagda gatan och